Utskriftsvänlig versionUNDERSÖKNING
Alla behandlingar inleds givitvis med en grundlig undersökning och är uppbygd enligt nedan.
* Ananamnes
* Ortopedisk undersökning
* Neurologisk undersökning
* HRFunktionalitets undersökning
Analysen av undersökningen leder till teser som finjusteras ytterligare efter detaljerade rörelsetester/uppdrag (andning är rörelser , se under teori och patientinformation)
I de nedastående 2 praktikfall skall jag förklara för er terapin rörelsefunktionalitet.
Första patienten är en patient med psykpsomatiska symtom. Att jag ogillar dualism psyko-somatisk som ett begrepp visar sig i andra artiklar på denna sajt.
Den andra patienten är en vanlig patient med ryggbesvär.
Att båda patienter kommer att fungerar centrisk kommer jag att tydliggöra via
utvecklingen som kroppsorganisationen genomgår från ett excentrisk till ett centrisk
rörande genom taktil behandling.
Observera
1 Muskeltonusregleringen av patientens kropp ställer in sig letande på terapeutens
händer genom variabla muskelspänningar och genom att göra små rörelser i
lederna (ryggen). Båda moment förnims av terapeuten. Patienten upplever oftast
inte dessa moment.
2 Omfattande biomekaniska analyser har lärt oss att för adequat hållnings- och rörel-
sefunktionalitet (= centrisk positionalitet) kroppens stödpunkt varifrån man rör sig
mot omgivningssubjektet alltid ligger utanför kroppen
3 Vid en excentrisk positionalitet ligger stödpunktent varifrån man rör sig innaför
kroppen. En excentrisk rörande patient rör därför sin(a) kroppsdel(-ar), o-
medveten, krampaktig och under full kontroll.
Kroppsdelen som är interaktiv med sin omgivning blir därmed styrd av andra
fixerade kroppsdelar.
4 Inadningsrörelsen används ofta som begrepp som har en mer omfattande betydel-
se än i vanligt språkbruk. En optimal inadningsrörelse förnims i nästan alla vävnader.
Andningsmönster används som en referens i terapi sammanhang.
En förändring av inandingsrörelser en en viktig del i den så kallade orienteringsre-
aktionen.(OR)
Praktikexempel 1
Praktikcasussen handlar om en patient med så kallade "psykiska alt. psykosomatiska" symtom.
Patienten uppsökte mottagningen på eget initiativ utan remiss och utan att den behandlande läkare hade kommit fram till en differential diagnos. Besvären hade funnits i ett par års tid.
Patienten, 55 år, sökte mig främst p.g.a. panikångets som provocerades efter mörkrets infall, helst i okända utrymmen. Ångesten ökade i frekvens under kravfyllda perioder soväl på jobbet såsom privat. Kontrakt med män var stressreaterade.
Besvären bestod främst utav huvudvärk, nacke/axlar/armar (domningar- hade svårt r att skriva) besvär samt ischias i det högrabenet (patienten är hö. sidig orienterad/ hö. händ mm).Besvären hade en benägenhet att förvärras under ledighet, som helger och semestrar.
Kontakt med företagsläkaren visade att hon har undersökts ingårende på medicin mottagningen, öppen psyk, rehabiliteringen, andningsträning mm.
Patienten upplever att medicineringen inte har lett till förbättring.
Innan jag går in på behandlingssättet vil jag informera om en del av behandlingens resultat.
Panikångesten försvann efter 2 månader (7 behandlingar). Varefter patienten började jobba igen och började gå på danskvällar.
Patienten har kroppsligt ont och dysfunktionerar i mörka trånga urymmen, med män och under höga krav. Hennes fogande-in och fogande-till omgivningsobjektet fungerar inte. Hon kan endast åtstadkomma detta på ett spänt sätt.
Detta innebär att hon hamnar i situationer där hon styr sig själv ("blir styrd av sig själv"). Hon fungerar, reagerar inteprimärt på omgivningen, men endast på sitt eget funktionerande. Detta kontrollerande leder till (kroppslig-) dysfunktionerande.
Stöd och balanspunkterna letar man inom kroppen i stället för utanför. (jämför med ett litet barn som lär sig gå,stå, balansera eller t.ex. cykla för första gången).
Patienten fungerar excentrisk. Vilket förstärks under ledighet ("har inget att göra") och försämrar hennes vitalitet.
Terapin skall därför inte vara inriktat på de primära besvären (se ovan), men på hennes kommunikation med sig själv. Hennes trygga, icke "uppifrån styrda" sätt att reagera på omgivingen(objekt) måste väckas til iv igen.
Hur gör man?
Jag söker berörings (taktil) kontakt som patienten inte upplever (har upplevt) i sin vardag. Hon har således inget reaktionsmönster tillgängligt.
Som kontaktyta är vaden bra att använda för att det upplevs inte hotfullt. Patienten berörs ytterst respektfull och lätt.Min hand gör "ingenting" och bjuder endast in till kommuniktion. Det uppstår en tonus (muskelspänning) reglering vilket terapeuten känner tydlig men patienten kan upplever som om det inte händer något.
Behandling
Patienten för en kortfattat redogörelse om vad som kommer att ske.
Hon behandlas i magläge. Vadmuskulaturen reagerar med växlande känbara kontraktioner. Samtidigt iaktas patienten paradoxala andningsrörelse. (den är krampaktig). Paitenten andas, men bromsar den samtidigt genom att bygga upp ett motsatånd genom en båkåttippning av bäckenet. Patienten avslöjar härmed att vara i "försvarsställning". Det ser och känner jag i ökad muskelspänning i bäckenbotten och benen. Patienten pressar och försöker kontrollera.
Efter ett tag (tiden växlar från patient till patient) uppstår en försiktig anpassning.
Muskulspänningarna minskar stundtals.
Efter första behandlingen är det patienten som meddelar mig om hon vill fortsätta med behandlingen. Jag beräknar att 6-8 behandlingar behövs för att komma till
rätta med panikångesten.
Behandling 2
Även nu berörs endast vaden, men handen förflyttar sig 1-2 gånger. Inandningen blir kraftigare. Stundtals slappnar patienten av, i buk och ben muskulatur och min hand sjunker något ner i vaden. Förflyttning av handen ger ånyo en ökad muskelspänning och försämrad andning. Osv.
Behandling 3
Patienten kommer snabbare in i avslappningsfasen. Kontraktilibeten ökar (vaden rör sig mer).Inadningen blir kraftigare. Vaden ytspänning minskar och handen sjunker ner något.
Behandling 4
Det uppstår en kraftigare inandning och pressas mycket mindre. Vaden fogar sig in efter min hand.
Behandling 5
Ytspänning minskar och hand sjunker ner mer i underbenet.
Patienten blir trött och huvudvärken försvinner.
Behandling 6
Patientens besvär minskar i allt större utsträckning. Känner sig besvärsfri i 10 dagar efter behandlingen.Domningarna är borta.
Behandlingen blir mer kommunikativt. D.v.s. att jag berör vaden på ett tillbakadragande sätt men behåller hudkontakt. Patienten inbjuds på så sätt att vara centrisk. Andning ska visa ett frånvarande av bakåttippning, fri rotation av ben och underben. Patientens orientering kräver små rotationer i benet.
Behandling 7
Upprepar behandling 6 och patienten förstärker sin tillvänding och sitt centriskt funktionerande. Jag inederen mer aktiv kommunicerande med omvärlden än med sin egen funktionerande. Det sker aktiv via tryck under foten och patienten utmanas
till aktivet i form av avsatsspänning (isometrisk och lättkoncentrisk plantärfexion).
Uppmärksamheten ligger allt mer på sin omgivning och orienteringen ligger inte längre på sitt eget funktionerande. Patientens, passiva, hållning och rörande blir allt mer vital. Stöd och balanspunkterna ligger utanför kroppen.
Reflektioner
Patienten vet absolut inte hur hon skall åtstadkomma ett centriskt funktionerande.
Hon känner sig själv (=besvären och ångest) visserligen, men kan inte gå upp i varken situationen eller omgivningen. Det skall uppstår en ny kommunikativ situation dock inte på en excentrisk grund. Patienten skall lära sig(ingen medveten) att infoga sig efter mina händer. I första hand realiserar man sig detta på isometriskt sätt.
Muskelspänning i bäckenbotten, gluteal (sätes)muskulatur, som förorsakar en bakåttipning av bäckenet och ländryggen, måste minskas.
Detta är något man inte styr över på excentrikst sätt. Centriskt funktionerande är
därför en förutsättning. Man måste kunna ge efter för en inställande orientering.
All bevakning ska därmed bort.
Patienten måste uppva situationen som trygg. Terapeutens hand skal taxeras som trygg om en tillvändning och centriskt funktionerande skall kunna äga rum.
Sedan är det viktigt för rörelsefunktionaliteten att stödpunkten för en rörelsestart ligger under framfoten. Många gånger leder detta till en omedelbar förbättring av rörelsefunktionaiteten.
Praktikexempel 2
Denna casus handlar om ett mer eller mindre klassiskt rygg problem. Bestående av Ländryggbesvär med utstrålande symtom i båda ben. Patienten skulle sjukpensioneras. Arbetet som ställverksmöntör hade blivit omöjligt. Dessutom medförde känselbortfall i fötterna stora risker för patienten.
Patienten (man 40 år) blev via sin Husläkare inremitterad p.g.a. långvarig , ospecificerade, ryggbesvär. April 2001 fick han akuta ryggbesvär efter att har burit en 500 kg. tung dörr. Med tanke på hans idrotts erfarenhet fortsatte han jobba och ignorerade besvären. Inte förrän efter en månad uppsökte han sin läkare. Denna sjukskrev honom. Patienten fick behandling på olika håll och sätt utan förbättring.
Försäkringskassan satt i gång en omskolningsprocess. Arbetstränade sedan i 2 månader varefter han blev sjukskriven igen. Sjukbidrag/sjukpensionerings processen inleddes efter dryggt ett års sjuksrivning mot patientens vilja.
Patienten presenterade sig som en invalidiserad man med dåligt gångmönster. Hade svårt att ta sig från bilen till behandlingsrummet (25 meter). Han stod upp hellre än att sitta ner. Även huvudet och nacken/axlarna rörde sig stel. Axlarna lyfte han uppåt-bakåt med huvudet befann sig i retroflexion medan halsryggen i en anterior position.
Bröstkorgen står i inandningsläge och han tar stöd med händerna i midjan för att "bära upp" ryggen.(pat. försöker själv åstadkomma en sträckning i ländryggen)
Social status var utananmärkningar. Gift och fader till 2 barn.
Patienten rörde sig kraftig excentrisk (d.v.s. sig själv kontrollerande och styrande- icke spontan).
Med idrottskarriären har all motion lagts på hyllan. Lätt överviktig man.
Grov neurologisk undersökning visade inte på patologi. Känselförändringar på lårens fram och utsida samt på utsidan av underbenen. Normala, symmetriska, reflexer.
Ortopedisk undersökning visade att ländryggs stabililsatorerna inte fungerade.
Paienten tilllät varken flexion eller extension i ryggen.
Röntgenfynd visade inga onormala förhållandena. Ländryggsdiskarna var minskade i
höjd. Mest på L4-5 nivå. Vilket får betraktas som normal för åldern.
Undersökningen fölföljdes med att begära ett antal aktiva rörelser av patienten.
Vad är det jag kan förvänta mig av undersökningen?
Reflektioner.
-Vad förväntar jag mig, som rörelsevetare, hos en frisk människa?. Vad är normala rörelser? Hur ser de ut i ett excentriskt rörelsesätt?
-Normala rörelser eller ett normalt fysiologiskt rörelsemönster analyserades fram via video granskning hos normala individer.( Litteratur tillgång är knapphändig och ofta av dålig kvalité)
-Vad som sker under onormala omständigheter och det som kräver en anpassning finns beskrivit i Prof. Verberks föreläsning i Freyung (på Tyska).
Han beskriver den anpassning som leder till excentrisk posiotionalitet och vad som händer i sårbara rörelsesegment. av låg kvalité. Det uppstrår en kringprocess av , omedvetna, icke spontana rörelser. (=fixerade, styrda och kontrollerade rörelser)
Hur skall en normal rörelsestart se ut. Hur och var initieras den. Hur löser patienten uppgiften?
-
Behandling 1
Förbättring av patientens psoasfunktion i "open chain".
För övrigt behandlas antagonistisk muskulatur till spända eller krampaktiga muskelgrupper (extensorer/abduktorer i det här fallet).
Den funktionella stabiliteten i ländryggskotorna blir direkt bättre.
Hemträningen är av enklare karaktär. Dock utomhus och regelbunden. Mest promenader med "uppstart" träning. Avsats träning som initieras under stödbenets framfot.
Behandling 2
Stabiliteten håller sig bra. Patientens styrka och aktieradius ökar.
Han får hemövningar.
Behandling i "closed chain" av hela ryggen.
Behandling 3
Smärtan har övergått i trötthets känsla.
Patienten är fortfarande excentrisk vid svårare aktiviteter. Funktionalitets träning på egen hand i form av hemövningar.
Centrisk, manuell, träning via vaden.
Behandling 4
Nu har det gått 1 månad sedan behandlingarna påbörjades. Patienten har jobbat heltid i 1 vecka. De mest tunga arbetsmoment undviker han fortfarande.
Funktionsträning sköter patienten själv i hemmet.
Upprepar behandling 3.
Behandlinng 5
Paienten är återställd. Efter kontroll: utan anmärkningar.
Kontroll efter två år visar inget återfall.
- ny version bearbetas just nu